Några ord om Bodil Malmsten
2026-10-08
Bodil, en bild som jag tagit. Copyright: Niklas Pivic".Har hittat ett brev från en svensklärarinna, Karin Hedeland, där hon säger att det jag skriver är något mer än bara bokstäverna.
Bodil Malmsten dog inte ung och hon ville inte dö.
När hon var med i podden Värvet pratade hon öppenhjärtigt om sina depressioner, om pillren hon tog. Om hur viktigt det är att hålla sig kvar, i att leva. Att inte dö.
Omslaget till David Foster Wallaces The Pale King.Författaren David Foster Wallaces sista bok, The Pale King, finns på omslaget av Bodils bok om hur hon skrev: Så gör jag. Foster Wallaces bok gjorde intryck på Bodil; mig likaså. Han jobbade på boken runt tio år, ställde i ordning det utskrivna manuskriptet med berörda datorfiler så att de lätt kunde hittas och begick därefter självmord. Boken redigerades till liv av Foster Wallaces gamla redaktör. Fler än 500 sidor, 50 kapitel.
När jag var på Hedengrens och hörde Bodil prata om Så gör jag, nämnde jag att det var fint att hon hade The Pale King på omslaget av sin bok. “Är den?” sade hon och tittade efter på sitt egna omslag.
"Det är klart att de jobbade hårt", menar Stefania, "men nog var det lättare då än när jag började och klev ut som frilansare. Jag sa det till mamma vid något tillfälle - att ni två kom ju från ingenstans och valde att hålla på med det där, göra er grej, och jo, fast det var ju mycket lättare då, menade hon. Det var ovanlig generöst för att komma från henne."
The Pale King är så nära jag kommit en författares verk där ämnet, som till stor del handlar om dagligt repetitivt arbete, hur en går igenom det tråkiga och vardagliga, och något helt annat, litet som Tarkovskij gjorde med filmen Stalker.
Om lycka är att gå upp i något så mycket att man glömmer bort sig själv, var jag lycklig när jag skrev den här romanen.
I viss mån tycks också familjemedlemmarna ha lämnats utanför. Stefania minns till exempel inte när Bodil skulle ha berättat om sin förestående flytt, och anledningen, tror hon, är att mamman aldrig gjorde det:
"Jag minns däremot tydligt när jag senare sa till henne att jag inte förstod att hon skulle emigrera. Då sa hon: 'Jag trodde inte du brydde dig om var jag bor.' Det var ganska typiskt för min mamma. Även om hon kunde vara social så var hon en väldigt ensam människa, eller såg sig i alla fall som en ensam människa. Med det följde att hon inte kunde förstå att hennes handlingar påverkade andra."
Petter Lindgren har nyss fått En bok om Bodil Malmsten publicerad. Den är delvis vacker och delvis frustrerande. En del ord från de som han intervjuat är de vackraste, bortsett från en del av Bodils egna ord.
När Rachel var helt ny på förlaget fick hon uppdraget att redigera Bodils klippbok *Det är fortfarande ingen ordning på mina papper*, en senkommen uppföljare till *Det är ingen ordning på mina papper* från 1991.
Arbetet förlöpte inledningsvis finfint. "Äntligen har Bonniers anställt en redaktör!" menade författaren som ofta ringde in ändringar från Frankrike, eller "ringde morgon, middag, kväll", som Rachel uttrycker det när vi talas vid.
Det rörde sig om drygt hundra texter som skulle sorteras och passas ihop, och Bodil blev till slut så nöjd att hon i slutversionen plitade dit ett "Tack Rachel" på sidan 5.
När Bodil sedan fick reda på att det var Rachel som enligt seden hade skrivit presentationen i förlagets katalog, en text där det stod att Bodil var "folkkär" och "underfundig" skar det sig däremot. Folkkär och underfundig var kanske Snoddas men inte Bodil, enligt henne själv.
"Ligger vi så långt ifrån varandra", undrade hon.
Än värre blev det under arbetet med romanen Den sista boken från Finistère, då Rachel fann att Bodil slagit över i ren iskyla och fick henne att känna sig behandlad som mindre vetande.
"Du förstår ju lika lite som mina läsare", kunde författaren utbrista, med adress till sin redaktör.
Jag känner mig säker på att Bodil var förbannad där och då; den sista raden är jätterolig.
Bodil var krävande och exakt. Jag anar att hon inte tolererade slapphet; hon var poet; hon skrev som en poet: varje ord betyder något, rytmiskt, som Tetrisbitar som ska hamna på rätt plats. Elliott Smith skrotade en hel låt på grund av ordet “it”, och en av hans vänner sade att “it” inte ens är ett ord.
Sådant spelar roll. Och när det är på liv eller död för dig, och du uttrycker det i Sverige, kan det lätt uppfattas som skrämmande av personer som hellre äter något som de inte vill äta än säger nej tack.
Bodil var en enastående författare. Enastående, verkligen. De närmaste som jag tänker på i förhållande till henne är några personer som hon själv, minst sagt, tyckte om: Thomas Bernhard och Michel de Montaigne. När jag läser Sarah Bakewells underbara bok How to Live: A Life of Montaigne tänker jag på Bodil. Alla människor som ser sig tillräckligt långt inåt ser även Montaigne, tror jag. Och vi ser Bodil.
När Rev. Run från den legendariska hip-hopgruppen RUN-DMC fick frågan om hur han trodde att det kom sig att deras fans, till en början främst svarta ungdomar, tog sig an de vita rapparna Beastie Boys när de var förband till RUN-DMC, svarade Run “Real recognise real”.
Det äkta erkänner det äkta. Jag menar inte att Bodil var en symbol för det äkta (vad det nu är), men jag tror att hon lätt kände igen det som var vackert och var extremt bra på att låta sitt skrivande bli det vackra, det som lämnade till och med hennes ego vid sidan av texten. När en författare är så bra, då får vi läsare vara lyckliga.